Det här med kossor...

Vid pennan: Callie

Ja, nu har det gått nån vecka sen matte släpade med mig på årets första kokurs, och nu har jag hunnit börja smälta det lite...

Jag hade ingen aning om vart vi skulle åka (visst, matte hade ju såklart förberett mig på att vi skulle till Vårgårda, men vad sjutton hjälper det mig när jag inte vet var det ligger). Vägen till Ingelstad kan jag ju utantill, likaså så känner jag igen vägen upp till Tidaholm men nu var det massa nya svängar och backar innan bilen stannade. Efter ett par timmar var vi iallafall framme, skönt! Det första jag får syn på är ett gäng galna kossor som hoppar runt i hagen jämte transporten. Det här kan bli spännande, tänkte jag! Jag känner också igen rösten av Robert som ju har varit hemma hos oss några gånger och tränat matte och mig. Suck, tänkte jag, det är alltså en sån jobbig helg vi har framför oss nu, massa spinn och galoppombytesträning!

Men tänk så fel jag hade! Dagen därpå fick jag veta att det varken var spinn vi skulle träna på eller Robert som skulle tjata på oss. Istället var det koträning, och nån helt ny och okänd tränare som skulle hjälpa oss med detta. Förstod dock inte var tränaren sa, men jag fick senare veta att han pratade "engelska", tydligen nåt annat språk. Inte så konstigt att jag inte förstod vad han sa och därför inte heller kunde göra som han sa!

Det blev iallafall tre fantastiska dagar där! Ja, jag menar det faktiskt, för trots att jag ibland är aningens lat så kan jag faktiskt springa om det finns en anledning till det! Visst, den där cuttingmaskinen är ju ganska onödig och tråkig, varför ska jag rusa efter den när den ändå stannar i andra änden av ridhuset?!

Det bästa av allt var nog ändå att mina gamla kompisar från Tidaholm var på plats också, nämligen Cruella och Nutti. Det blev några sena kvällar för vi hade många minnen att prata om, synd bara att inte Angel också kunde hänga med mig, det hade kunnat bli en riktigt trevlig tjejkväll!